Hemma i Västernorrland hade jag tänkt samla mina tankar och se tillbaka på min studietid vid juristlinjen vid Lunds och Stockholms universitet. Jag tänkte skriva om av att vara den första i familjen att läsa vid universitetet och om den stolthet jag känner för min familj som alltid stöttat mig. Jag tänkte uttrycka tacksamhet för den folkrörelse som byggde landet där undersköterskans och ventilationsteknikerns son fick möjlighet att bli en av de duktigaste juriststudenterna. På morgnarna tänkte jag åka skidor och putsa på formen inför Vasaloppet. Nu blev det inte så då jag istället sitter med en kopp kaffe med ösregnet mot fönsterrutan och konstaterar att det blir nog inget skidåkning det här året heller. Samtidigt förundras jag över den människosyn som brer ut sig i mitt land.
Om man idag går in på den svenska journalistikens finrum, liberala Dagens Nyheter, framgår det att en bitter ex-ministerns bloggkritik av Juholt och Reinfeldts bloggande med barn om godtycklig användning av straffprocessuella tvångsmedel, är större och viktigare nyheter än att ett barn skjutits i huvudet i Malmö, till följd att barnet avlidit. Konservativa Svenska Dagbladet hetsar även de mot Juholt, men det är inte de artiklarna som väcker mitt intresse utan det är artikeln om den skjutna pojken.
Journalisten Anders Haraldsson konstaterar i Svenskan att ” Skottdramat inträffade på Ramels väg i stadsdelen Rosengård och motivet är enligt polisen oklart då 15-åringen inte är känd av polisen sedan tidigare ...”. Efter att ha surfat runt på landets större mediasajter framgår det att Haraldssons infallsvinkel på inget sätt är unik utan snarare normen för hur svenska journalister väljer att bevaka barnamordet. Istället för att beskriva det fruktansvärda i att ett barn blivit mördat börjar journalisterna spekulera i eventuella motiv och eventuella kopplingar till organiserad brottslighet, vilket ger mig en konstig känsla i magen. Jag börjar ställa mig obehagliga frågor
Den svenska Regeringsformen och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna slår fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Alla människors lika värde är en bärande utgångspunkt för vår civilisation och vårt förhållningssätt gentemot varandra, har den principen krackelerat i vårt land? Gör journalisterna skillnad på barn och barn?
Den 6 oktober 2007 dödades Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm. Den nu riksbekanta moderata karriärpolitikern Anton Abele skapade då Facebook-gruppen ”Bevara oss från våldet” som kom att få över 100 000 medlemmar. Den 12 oktober samma år samlades över 10 000 människor i Kungsträdgården för att visa sin avsky mot våldet. 2007 framröstades Abele till årets Stockholmare av tidningen City och kungen kom att uppmärksamma hans arbete mot våld i sitt TV-sända jultal 25 december 2007.
Det var fantastiskt att se hur det svenska samhället ställde sig upp och tillsammans sa nej till våld. Det vore förkastligt och oförsvarbart om journalisterna efter dödsmisshandeln hade börjat spekulera i vilka vänner Riccardo hade och eventuella motiv till dödsmisshandeln genom att skuldbelägga offret. Ingen journalist kom på tanken att skriva något i stil med att ”motivet är enligt polisen oklart då pojken inte är känd av polisen sedan tidigare”. Men när barn i Rosengård mördas är det utgångspunkten och det går inte förstå på annat sätt än att journalisterna ser barnen i Rosengård som presumtiva kriminella, medan medelklassbarnen i Stockholms innerstad inte är det.
Det som förvånar mig än mer, förutom att journalistkåren skuldbelägger ett mördat barn istället för att beskriva det tragiska, är den likgiltighet som tycks råda. Bakom min axel kan jag höra hur folk resonerar om att det är vardag att folk blir skjutna i Malmö. Men det är lika lite vardag i Malmö att barn blir dödade som att barn blir mördade i Stockholms innerstad eller i Skövde.
Istället för att skriva om min individuella klassresa, från ett norrländskt arbetarhem till whiskybjudningar på de fina advokatkontoren, funderar jag på att starta en facebook- grupp, kalla till demonstrationer och givetvis förväntar jag mig att bli hyllad av kungen. Men till skillnad från Abele har jag tillräckligt med självdistans att inte bli någon patetisk ungdomspolitiker, utan står kvar med fötterna på jorden och fortsätter att kämpa för ett land där vi inte gör skillnad på barn och barn. För ett land där mord på barn alltid blir förstasidesnyheter och där vi sörjer alla barn, oavsett var de är födda eller vad deras föräldrar har för yrke.
